En medelklass som stannar kvar i sitt miljonprogramsområde när förutsättningarna blir bättre är en grund till stabilitet. Ulf Nyqvist ställer sig frågan vad som kan få en växande medelklass att vilja stanna. Han pläderar för Delägarboendet.
Någon jag lyssnade på för länge sedan förklarade Syd- och Mellanamerikas tidigare problem med fattigdom och militärkupper, med att man saknade en fungerande medelklass.
Det fanns en stenrik överklass, en delvis korrupt militär och polis och under det, resten av befolkningen som fattiga jordbruksarbetare eller industriarbetare. Man saknade en fungerande utbildad medelklass som kunde stå för stabilitet och som kunde försvara demokratin.
När utbildningsväsendet och arbetsmarknaden förändrades kunde samhället förändras och stabiliseras. (Även om det är lite si och så med det just nu i Brasilien och Peru.)
Lyckoparadoxen
Våra stora miljonprogramsområden är inte Sydamerika, men jag kan i alla fall se vissa likheter med situationen där. Bostadsområden som hela tiden dräneras på människor som skulle kunna utgöra en medelklass, har svårt att stabiliseras. Det får konsekvenser för hur områdena utvecklas.
Flera olika forskare som nationalekonomen Ingvar Nilsson och forskare vid Södertörns högskola, har pekat på problemen med att de som ”lyckas” flyttar ut från området. Det är det vi kallar för Lyckoparadoxen, att vissa människors lycka att ha fått utbildning och arbete innebär områdets olycka, eftersom de oftast flyttar från området till ”medelklassområden” och bidrar till att göra dessa områden ännu mer attraktiva.
Utflyttarna ersätts ofta av människor med sämre ekonomi, större grad av bidragsberoende med mera. Dessa områden hamnar ofta allt djupare ner i en negativ spiral med ökade sociala problem, minskad köpkraft och växande ekonomiska skillnader mot övriga samhället.
Gör vi rätt saker?
Jag kan känna viss frustration över att vi år efter år försöker lösa problemen med instabilitet och otrygghet i våra miljonprogramsområden med gamla eller nygamla lösningar, utan att reflektera över om vi gör rätt saker.
Jag tror att den viktigaste frågan att fokusera på är just att få en växande medelklass i dessa områden att stanna kvar och satsa på sitt boende och sitt område.
Om jag studerar Maslows berömda Behovstrappa, kan jag konstatera att människor som har små ekonomiska resurser har fullt upp med att få sin tillvaro att fungera med mat på bordet och en fungerande basal trygghet med tak över huvudet. Det är först på den tredje behovstrappan när människor fått de basala behoven tillgodosedda som man kan börja känna gemenskap, att vilja engagera sig i sin närmiljö, att skapa trygghet för andra med mera.
En växande medelklass i ett område orkar ta det här gemensamma ansvaret för att skapa trygghet och stabilitet i sitt bostadsområde.
Drömmen om eget boende
Vad är det då som får en växande medelklass att vilja stanna i våra miljonprogramsområden? Skolan är en viktig faktor liksom grannar och boende i närområdet som man känner gemenskap med.
Men utifrån ett fastighetsperspektiv kan jag tycka att ägandefrågan har en stor betydelse. Att nästan 75 procent av alla svenskar bor i någon form av ägt boende tyder på att ägandet är det ”normala” i Sverige.
Bor man i ett miljonprogramsområde så är ofta 80 till 95 procent hyrda bostäder. Drömmen om ett eget ägt boende är troligen lika stor som i det övriga samhället. Det gör att vi har en stor grupp som när de får tillräckliga ekonomiska resurser, har väldigt svårt att hitta en bostad som de vill ha i det egna området.
Vetskapen om att det inte finns annat än hyresrätter i området gör att många ser sig själva som boende ”någon annan stans”, vilket också påverkar viljan att engagera sig.
Delägarboende förändrar strukturen
I snart åtta år har jag pläderat för Delägarboende som ett sätt att snabbt kunna förändra strukturen i våra områden som domineras av hyresrätter.
Lika länge har motståndet från politiken och intresseorganisationer varit påtagligt. Misslyckade brf-omvandlingar och visioner om blandad bebyggelse som bara stannar vid visioner leder till en ännu större insikt från miljonprogramområdenas växande medelklass, att ingen kommer att hjälpa dem att förverkliga sina bostadsdrömmar på den plats de kanske egentligen vill stanna på.
Det känns som ett svek mot människor som egentligen skulle kunna vara en viktig tillgång till att skapa stabila och fungerande samhällen. Nu finns ett gyllene läge för att göra skillnad och skapa trygga områden på riktigt.
Men är det någon som är beredd att ta den?
Ulf Nyqvist
Ulf Nyqvist har över 25 års branscherfarenhet som vd i TelgeBostäder och Botkyrkabyggen. Numera är han egen konsult inom fastighetsutveckling, med uppdrag bland annat hos Andelsägarbolaget, olika fastighetsbolag och kommunala fastighetsenheter.
