Diskussioner om social hållbarhet i bostadsområdena handlar ofta om att belöna och uppmuntra de boende. Men hyresgästerna skulle förmodligen önska att möjligheter att sanktionera och bestraffa dåligt beteende också togs upp, skriver Johan Braw, vd på Sölvesborgshem, som har läst professor Peter Esaiassons nya bok om förorten.
Även om förorterna diskuteras mycket, förefaller det finns ganska lite forskning och data om dem. Det i sig är fascinerande. Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Peter Esaiasson har nyligen kommit ut med en bok vars slutsatser baseras på undersökningar i två göteborgska förorter. Det vill säga de som själva bor där, har svarat.
Språkligt är Esaiassons text korrekt, men ledig. Det tog mig mindre än ett dygn att läsa boken, och då läste jag allt koncentrerat. Jag strök under mycket, och gjorde anteckningar i marginalerna. Jag vill mena att hans bok borde kunna anses vara en av de mest tankeväckande i Sverige 2019.
I sak är Esaisson också distinkt. Han menar att ett väl fungerande samhälle (ett västeuropeiskt, förmodar jag att han utgår från) ska fungera ”krävs en stark, trovärdig och legitim samordnande aktör”. Stark och trovärdig: aktören kan hålla vad den lovar. Legitim: ”invånarna tycker att aktören har rätten att belöna och bestraffa”.
Om jag någon gång skulle doktorera i ett ämne – det kommer inte att ske – skulle det vara konferensers informellt normerande betydelse. Jag deltar inte i särskilt mycket konferenser, men för att förstå min samtid brukar jag ganska ofta se vad konferenser har för rubriker.
Vad gäller konferenser om social hållbarhet, är mitt intryck tydligt att aspekten belöna (och uppmuntra) tas upp mycket, men aspekten bestraffa (eller andra konsekvenser vid regelöverträdelser) inte alls.
Förra året kontaktades jag av en länsstyrelse som skulle ordna en konferens om hur man undviker att hyresgäster hamnar i skuld, ett mycket angeläget ämne. Handläggaren på länsstyrelsen hade hört att Sölvesborgshem hade en genomtänkt och vittomfattande social strategi. Skulle Johan Braw kunna berätta om detta på konferensen?
Ja, sa jag, det gör jag gärna, men vår linje är nog inte det ni förväntar er. Jag förklarade vårt arbetssätt: automatiserad påminnelse direkt vid utebliven betalning, inkasso efter tio dagar, skador ska betalas av hyresgäst, uppsägningsförfarande ska inledas vid brand- och fuktskada som är uppenbart oaktsam, etetera.
Handläggaren behövde återgå till sin chef, återkom sedan och meddelade sedan vänligt att de avstod föredraget. Jag fick under dessa samtal intrycket av att samtal, information i annan form samt beredvillighet till anstånd med betalningar utan ränta och avgifter var det förväntade.
Faktiskt innehåller denna sociala strategi, som arbetades fram våren 2018, just ordet legitimitet. ”Legitimitet, innebärande att hyresgästkollektivet kan känna tilltro till att lagstiftning, Sölvesborgs kommuns beslut samt Sölvesborgshems beslut följs och verkställs, får anses vara viktigt för ett långsiktigt hållbart arbete.
På samma sätt ska hyresgästkollektivet kunna känna tilltro till att den enskildes förutsättningar, inom denna ram, tas hänsyn till.” Jag ber er uppmärksamma den andra meningen lika mycket som den första.
En mycket intressant observation är att medborgarna i de undersökta förorterna inte har ett lägre förtroende för polisen än befolkningen i Sverige i stort har. Däremot förefaller människor i förorten ha mycket lägre social tillit. Det är faktiskt så att respondenterna i de två förorterna har högre tillit till göteborgare i stort, än till invånare i den egna förorten. ”Den låga tilliten till andra människor i förorten är anmärkningsvärd.”
Teoribildningen som Esaisson refererar till när det gäller att hantera bristande tillit mellan människor är credible enforcer – en aktör som med invånarnas acceptans, till och med förväntan, kan belöna och bestraffa.
”Det verkar helt enkelt vara så att människor har lättare att hålla koll på sig själva och varandra när relationerna övervakas av en stark och trovärdig tredje part.” Esaisson menar att polisen naturligtvis förväntas vara en enforcer när det gäller brott, men inte har förmåga att vara vardagligt brett närvarande.
Kommunerna har enligt Esaiasson litet utrymme att sanktionera normbrytare, och de är dessutom bundna av ”regelverk och mallar”. Detta resonemang hade gärna kunnat utvecklas lite mer av Esaiasson. Mer precist undrar jag om det just regelverk och mallar som är begränsande, eller om också kommunernas organisationskulturer kan vara det.
Esaisson menar att bostadshyresvärdarna kontrollerar en nyttighet – kontrakt till lägenhet – vilket ger en stark ställning. Men jag menar att kommunerna också kontrollerar en nyttighet – försörjningsstöd. Förvisso kan vissa grupper kanske ha en närmast oinskränkt rätt till försörjningsstöd – detta kan jag för lite om – jag tänker på barnfamiljer.
Esaiasson menar också att bostadsbolagen har mer pengar att röra sig med än kommunen. Jag ifrågasätter detta: om just volymen pengar absolut eller relativt skulle vara större hos bolagen än kommunerna.
Jag instämmer emellertid i att bostadshyresvärdarna har en mer direkt relation till samtliga boende, och har frihet att agera situationsanpassat. I essensen handlar kanske detta om att bolagen har en annan beslutsstruktur, och mindre formella utredningskrav, och att en avtalsrelation kan ha fler åtgärdsalternativ än myndighetsutövning har.
En fråga som bör ställas, är om dagens lagstiftning såvitt gäller relation mellan hyresvärd och hyresgäst ger bostadshyresvärdarna bra förutsättningar för att vara den credible enforcer som invånarna önskar. Mitt svar är detta: ja, såvitt gäller hyresgästernas ekonomiska ansvar och prestationer. Nej, såvitt gäller störningar, nedskräpning och otillåten andrahandsuthyrning – svåra bevislägen.
Nedskräpning kan låta banalt, men Esaisson konstaterar helt riktigt att bostadshyresvärdarna lägger mycket resurser på att hantera nedskräpning och slängda möbler i källarutrymmen. De sistnämnda synnerligen angelägna att få bort raskt: en brinnande soffas gaser dödar på några andetag.
Jag kommer när jag läser detta i Esaiassons bok att tänka på den berömde journalisten Ryszard Kapuscinskis reportage från ett afrikanskt inbördeskrig, jag tror det är i Angola. Förfallet i ett samhälle går mycket fort, när sophanteringen slutar att fungera.
Esaiasson resonerar lite om varför dessa sopproblem uppkommer: barn som inte når upp, någon annan struntar i att göra rätt, handtaget är äckligt. – Jag skulle vilja lägga till att det kan handla om en maktkamp: genom att inte behöva följa regler som gäller vårt gemensamma, visar man sin ställning, vilket accentueras av att en arbetare får plocka upp. Jag minns också en irakisk föreläsare som sa att det i arabiska kulturer fanns ett lågt ansvarstagande för det gemensamma, det vill säga det som är utanför dörren (han sa så).
Det finns betydligt fler insikter som jag hämtat ur Esaissons bok. En handlar om religiositetens betydelse i förorten, som är större än på andra ställen i Sverige. En annan är att civilsamhället (ideella föreningar), som ofta sätts stort hopp till på konferenser och i text, ofta har mycket små inslag av ideellt arbete, men ofta bemannas av anställda personer, som förvisso inte bor i förorterna, och för övrigt har en god andel av föreningarna uppkommit för att kunna åtnjuta offentliga medel, snarare än att utföra ideell verksamhet i sak.
Många av föreningarna förefaller också vara kulturellt segmenterade. En tredje insikt är det svenska språkets bristfälliga genomslag. Här kan jag notera Sölvesborgshems sociala strategi som tar hänsyn till just detta: det språk vi använder gentemot kunder är svenska.
Frågan är om kommande konferenser om social hållbarhet kommer att innehålla orden credible enforcer, sanktionera – eller till och med bestraffa. Det förefaller i alla fall som att de boende i förorterna skulle vilja det.
Johan Braw
Vd Sölvesborgshem
