Nya affärer som inte ger bättre kassaflöden, men som görs för att ingen annan ska göra dem, är inget bra argument för att genomföra en digitalisering, skriver Johan Braw, vd för Sölvesborgshem och ordförande i Sveriges Allmännyttas digitaliseringsinitiativ.
Ett vanligt argument för att fastighetsbranschen ska göra nya digitala affärer vid sidan om uthyrning är detta: om inte vi gör dessa affärer, gör någon annan dem.
En sann entreprenör är alltid nyfiken på nya affärer – men har också omdömet att avgöra när man ska avstå.
Jag vill i denna debattartikel ge tre exempel på när argumentet använts, utanför fastighetsbranschen.
Jag läser för andra gången nu boken ”Söndra och härska” av Henk Wesseling. Den handlar om den europeiska uppdelningen av Afrika, som sedermera ledde till kolonialväldena. Det mest uppseendeväckande menar jag är att den största kolonialmakten Storbritannien inte alls var angelägen om att få dessa kolonier; man insåg redan från början att det inte skulle vara ekonomiskt fördelaktigt.
Men alternativet var då detta: att Frankrike skulle få avtalen istället.
Frankrike hade fått den nationella självkänslan rejält skadad av förlusten mot Tyskland i kriget 1870-1871. Även om revansch var önskvärd på sikt, behövde nationen i närtid få la gloire återställd, enligt Wesseling. Således var Frankrike desto mer intresserade av Afrika.
Det förekom också summariska framtidsteorier om att längre fram bara skulle finnas några mycket stora stater, som skulle styra det mesta i världen.
Dessutom hade brittiska och franska banker ställt kapital till förfogande för egyptiska statens stora infrastrukturella satsningar. Egypten gick i konkurs, Storbritannien tog för att skydda bankerna över landet som konkursförvaltare – även detta en stor förlust av gloire för Frankrike. När nu Storbritannien hade Egypten, måste hela Nilen kontrolleras – hela vägen genom Sudan till Uganda. Ingen bra affär.
Således: för att hantera risker, inte för att förbättra sitt kassaflöde, blev Storbritannien denna ofrivilliga superkolonialmakt.
Ett annat exempel är det amerikanska rymdprogrammet. Jag läser en bok om Apolloprojektet, skriven av Tom Alexander år 1966, det vill säga tre år före månlandningen. I den amerikanska politiken var man överlag rätt insiktsfull om ekonomin i detta projekt: det var olönsamt.
Så inträffade inom en vecka 1961 att Gagarin blev den första människan i rymden – dessutom i omloppsbana – och katastrofen i Grisbukten. Kanske var detta den tändande gnistan till JFK:s tal om att skicka en människa till månen och ta vederbörande säkert tillbaka – verkställt innan 1960-talets utgång.
Men såvitt jag förstår Tom Alexander var det främsta skälet detta: om inte USA skulle göra det, skulle Sovjetunionen göra det. Det skälet var naturligtvis mycket tungt, och så här i efterhand är det svårt att påstå annat än att följderna av en sådan förlust för den fria världen skulle vara mycket stora.
Jag imponeras sannerligen av den amerikanska mentaliteten: de var inte i pole position när de antog denna utmaning, de hade inte kunskapen eller tekniken, men de lyckades.
Var Apolloprojektet lönsamt? Förmodligen inte, men säkerhetspolitik och anseende bör ju beaktas, och då var det förmodligen värt sitt pris i det avseendet.
Ett tredje exempel baserar jag på en artikel i Svenska Dagbladet för några år sedan, om Nuon-affären, då statliga Vattenfall köpte holländska Nuon för 89 miljarder kronor.
Enligt källor var den alliansledda regeringen inte alls intresserad av denna stora affär. Men inom den europeiska elhandelsbranschen fanns på den tiden ett försanthållande att det i framtiden bara skulle finnas ett fåtal mycket stora bolag. Således: antingen köpa upp, eller bli uppköpt – det föreföll nästan handla om överlevnad.
Att branschens prisförutsättningar skulle ändras så kanske inte gick att förutse – vad vet jag – men jag gissar att om det nu fanns en då dystopisk syn på marknaden, och det handlade om överlevnad, blev priset därefter.
Jag menar alltså med dessa exempel, att argumentet ”om inte vi gör det, gör någon annan det” inte är ett starkt argument.
Möjligen kan argumentet vara starkt, om förlusten om fastighetsbolaget inte gör något, är större än förlusten om bolaget gör den nya affären. Jag kan på rak arm inte komma på några sådana tillfällen.
Å andra sidan är det en komplex manöver att behärska flera branscher på samma gång, kanske extra svår för ett investeringstungt bolag att ge sig in i snabbrörliga konsumenttjänster.
Jag menar däremot att argumentet ”gör vi det, kan vi få ännu bättre kassaflöde” är ett starkt argument.
Således: nya affärer som inte ger bättre kassaflöden, men som görs för att ingen annan ska göra affärerna, är mycket riskabla.
Johan Braw
Johan Braw är vd för kommunägda bostadsbolaget Sölvesborgshem och ordförande i Sveriges Allmännyttas digitaliseringsråd.