Gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare gäller oftast arbets- och skatterättsliga tvister men kan komma upp inom flera olika rättsområden. Gemensamt för alla är att reglerna om arbets- och uppdragsförhållanden bygger på tvingande bestämmelser, det vill säga parterna kan inte själva bestämma om en person i slutändan är att anse som arbetstagare eller uppdragstagare.
Det är därmed fullt möjligt för en domstol att komma till en slutsats som strider mot de båda parternas intentioner.
Huvudregeln
Huvudregeln för att avgöra om man ska anses som arbets- eller uppdragstagare är enkel. En person som anlitas för att utföra arbete för annans räkning anses som arbetstagare (anställd) om det inte framgår att den som anlitas är självständig företagare.
Endast fysiska personer kan vara arbetstagare. Även om personen har en egen firma registrerad kan det bedömas som ett anställningsförhållande om han eller hon i övrigt framstår som arbetstagare.
Juridisk person
Är den ”arbetspresterande parten” däremot en juridisk person, exempelvis ett bolag eller en förening, kan man normalt utgå ifrån att det inte är fråga om ett arbetstagarförhållande.
Personer som har förtroendeuppdrag, exempelvis ledamöter i bolags- eller föreningsstyrelser betraktas i normalfallet inte som anställda och de arbetsrättsliga reglerna är därför inte heller tillämpliga på sådana uppdrag.
Avgörs efter bedömning
Gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare avgörs efter en bedömning som utgår från vad som anses avtalat samt övriga omständigheter i samband med avtalet. Om avtalets innehåll förändras under dess giltighetstid påverkar detta också bedömningen.
Är avtalsförhållandet oklart får man istället göra en bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och göra en sammanvägning av dessa, för att fastställa vad det egentligen är frågan om.
Lagstiftningen saknar tydliggörande definition av arbetstagarbegreppet och det är istället domstolspraxis som anger vilka faktorer som påverkar denna bedömning.
Arbetstagare
Omständigheter som tyder på att den arbetspresterande parten är att anse som arbetstagare är:
- Att man personligen ska utföra efter hand uppkommande arbetsuppgifter.
- Att avtalsförhållandet är av mera varaktig natur.
- Att arbetets innehåll och kontroll bestäms av motparten och att dennes utrustning används.
- Att man är förhindrad att samtidigt utföra arbete åt annan.
- Att ersättningen är garanterad och att direkta utlägg betalas av motparten.
Uppdragstagare
Följande omständigheter talar för att den arbetspresterande parten istället anses vara en uppdragstagare:
- Ingen personlig arbetsskyldighet finns, utan någon annan kan utföra arbetet.
- Åtagandet är begränsat till vissa uppgifter och av mer tillfällig natur.
- Att liknande arbetsuppgifter även kan utföras åt annan.
- Att man kan bestämma hur, när och var arbetet ska utföras och att egen utrustning används. Att man själv står för utgifter för arbetets genomförande.
Victoria Lindström
förhandlare och rådgivare på Fastigo