Kristian Pedersen och Tahmina Sahibli, Advokatfirman Kahn Pedersen.
Högsta förvaltningsdomstolens dom om kameraförsedda drönare får stora konsekvenser för fastighetsbolag. I fortsättningen krävs tillstånd från länsstyrelse för att använda kameraförsedda drönare på platser dit allmänheten har tillträde. Advokat Kristian Pedersen och biträdande jurist Tahmina Sahibli på Advokatfirman Kahn Pedersen kommenterar domen.
Högsta förvaltningsdomstolen har i en dom den 21 oktober 2016 (i mål nr 78-16) slagit fast att kameraförsedda drönare omfattas av kameraövervakningslagen. Det innebär att den som vill använda sig av kameraförsedda drönare i sin verksamhet framöver måste ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen.
Rättslig reglering
Begreppet övervakningskamera omfattar, enligt 2 § kameraövervakningslagen, tv-kameror, andra optiskelektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar, under förutsättning att de är:
- uppsatta så att de,
- utan att manövreras på platsen,
- kan användas för personövervakning.
En övervakningskamera som kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde är, enligt 8 § kameraövervakningslagen, i normalfallet tillståndspliktig. En ansökan om tillstånd ska göras hos länsstyrelsen i det län där övervakningen ska ske.
Fakta i målet
En person (sökanden) ansökte hos länsstyrelsen om tillstånd för att med hjälp av en drönare bedriva kameraövervakning. Kameran skulle användas för stillbildsfotografering i sökandens enskilda firma, vars verksamhet bestod i att på uppdrag av kunder dokumentera byggnader och områden från luften. Via videolänk kunde han se det som kameran såg och styra den från marken med radiosändare. Hans kunder önskade att det inte skulle finnas med personer på bilderna.
Länsstyrelsen fann att kameran omfattades av tillståndsplikt, och avslog ansökan med motiveringen att behovet av kameraövervakning inte vägde tyngre än integritetsintresset, vilket enligt kameraövervakningslagen är en faktor av betydelse för om tillstånd ska meddelas.
Förvaltningsrätten ansåg, efter att beslutet överklagats, att kameran inte var en övervakningskamera då den inte var uppsatt och då den kunde manövreras på platsen.
Datainspektionen, som i sin roll som tillsynsmyndighet har rätt att överklaga beslut om kameraövervakning, överklagade domen till kammarrätten, som ansåg att kameran utgjorde en övervakningskamera som krävde tillstånd, eftersom den uppfyllde samtliga ovan nämnda kriterier för en tillståndspliktig övervakningskamera.
Sökanden överklagade kammarrättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen och anförde att kameran inte satt fast på drönaren permanent utan att den togs bort mellan flygningarna, och därför inte kunde anses vara varaktigt uppsatt. Flygtiderna var mellan sex och tio minuter långa. Sökanden anförde också att kameran manövrerades på platsen, då det var han som tog fotografierna. Syftet med kameran var inte att övervaka personer. Vidare medgav inte kamerans pixeltäthet att personer kunde övervakas på 50 meters avstånd, vilket enligt Transportstyrelsens föreskrifter är det minsta säkerhetsavstånd som måste hållas mellan drönare och närmaste person.
Datainspektionen ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde att kameran skulle användas i yrkesmässig verksamhet som skulle bedrivas över tid, och att den därför skulle anses vara uppsatt. Drönaren var också separerad från sökanden, som manövrerade drönaren på avstånd, och den kunde därför inte likställas med en handhållen kamera.
Högsta förvaltningsdomstolens bedömning
De frågor som Högsta förvaltningsdomstolen skulle bedöma var således om kameran kunde anses vara uppsatt, om den var manövrerad på platsen och om den kunde användas för personövervakning. Dessutom skulle Högsta förvaltningsdomstolen bedöma om kameran var tillståndspliktig.
Är kameran uppsatt?
Vid bedömningen av om kameran var uppsatt ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att en kamera inte behöver vara permanent fäst på en plats, exempelvis en vägg eller en stolpe för att anses vara uppsatt, utan även kameror som fästs på rörliga objekt kan anses vara uppsatta. Placeringen behöver dock ha en viss varaktighet.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att en kamera som återkommande kommer att monteras på en drönare är att anse som uppsatt, trots att kameran monteras bort efter varje flygning.
Kan kameran användas utan att manövreras på platsen?
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att för att en kamera inte ska anses manövreras på platsen måste den fortlöpande hanteras från en plats som är klart åtskild från där kameran är uppsatt. Det innebär till exempel att handhållna kameror inte omfattas av lagen.
Eftersom kameran på drönaren skulle styras och i övrigt hanteras från marken ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att hanteringen skulle ske från en plats som var klart åtskild från den där kameran var uppsatt, och att kameran därför inte kunde anses manövreras på platsen.
Kan kameran användas för personövervakning?
Vid bedömningen av om en kamera kan användas för personövervakning ska hänsyn inte tas till syftet med användningen och om kameran faktiskt används för personövervakning. Det avgörande är istället, enligt Högsta förvaltningsdomstolen, om kameran kan användas för personövervakning, det vill säga om den möjliggör identifiering av enskilda.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kameran inte var placerad på en sådan plats att personidentifiering var omöjlig, utan var uppsatt på ett rörligt föremål och därför kunde användas för personövervakning. Det förhållandet att drönaren måste hålla ett avstånd om minst 50 meter till närmaste person och att kamerans pixeltäthet inte medgav att personer kunde identifieras på sådant avstånd saknade därför betydelse.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg därmed sammanfattningsvis att kameran var en övervakningskamera eftersom den var uppsatt och kunde, utan att manövreras på platsen, användas för personövervakning.
Är kameran tillståndspliktig?
Eftersom kameran skulle riktas mot platser dit allmänheten har tillträde ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att den var tillståndspliktig.
Högsta förvaltningsdomstolen avslog därför överklagandet återförvisade målet till förvaltningsrätten för fortsatt prövning av frågan om det fanns förutsättningar för tillstånd till kameraövervakning.
Konsekvenser av domen
Domen får stora konsekvenser för företag som använder drönare i sin verksamhet, däribland fastighetsbolag som exempelvis använder drönare för inspektion av tak och fasader. Detta eftersom domen klargör att en sådan användning utgör kameraövervakning som inte är tillåten utan tillstånd från länsstyrelse. Länsstyrelserna är också generellt sett restriktiva med att bevilja sådana tillstånd.
Tillstånd till kameraövervakning ska enligt kameraövervakningslagen ges om intresset av sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid bedömningen av intresset av kameraövervakning ska det särskilt beaktas om övervakningen behövs för att förebygga, avslöja eller utreda brott, förhindra olyckor eller andra därmed jämförbara ändamål.
Förutsättningarna för att som fastighetsbolag beviljas tillstånd är därmed sannolikt i många fall begränsade. Detta eftersom ändamålet med användningen av kameraförsedda drönare i fastighetsbranschen normalt är av teknisk natur, snarare än att förebygga, avslöja eller förhindra brott eller olyckor, och intresset av kameraövervakning med drönare därför i många fall inte kommer anses väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad.
Kryphål i lagen
I sammanhanget bör nämnas att kameraövervakningslagen, och dess bestämmelser om tillståndsplikt, bara gäller om den som bedriver övervakningen är etablerad i Sverige eller andra länder som varken ingår i EU eller i EES-området.
Det innebär att företag etablerade i andra EU-länder (eller EES-länder) kommer att kunna fortsätta använda drönare med kamera i Sverige även efter Högsta förvaltningsdomstolens dom, förutsatt att verksamheten är tillåten i det land där företaget är etablerat.
Bakgrunden till detta är att kameraövervakningslagen bygger på EU-direktiv, vars reglering har som utgångspunkt att lagen i det land där ett företag är etablerat ska tillämpas.
Kristian Pedersen, advokat
Tahmina Sahibli, jurist
Advokatfirman Kahn Pedersen
