Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har tidigare konstaterat att det inte är tillåtet med så kallade golvpriser som obligatoriskt krav i upphandlingar. Att styra hur leverantörerna prissätter sina anbud är dock tillåtet under vissa förutsättningar. Det framgår av ett avgörande från HFD.
I avgörandet behandlas frågan om det är tillåtet att ange som ett obligatoriskt krav att anbud inte kommer att antas om priset per enhet för ett större mängdintervall är högre än priset per enhet för ett mindre mängdintervall för samma typ av arbete.
Hindra osunda anbud
Enligt den upphandlande myndighet som ställt kravet var syftet dels att få bästa möjliga villkor, dels att förhindra osund strategisk anbudsgivning. Domstolen kom fram till att det är förenligt med upphandlingslagstiftningen att ställa kravet.
HFD hänvisar inledningsvis till det tidigare golvprismålet, HFD 2018 ref. 50. I det målet konstaterade domstolen att det inte är tillåtet att ange som ett obligatoriskt krav att ett timarvode måste uppgå till en viss lägsta nivå, det vill säga att tillämpa ett golvpris.
Strider inte mot likabehandlingsprincip
Domstolen anger vidare att det krav som nu var föremål för prövning också innebär att leverantörerna inte får prissätta sina anbud helt fritt. Däremot innebär kravet ingen absolut nedre gräns för hur låga priser som får erbjudas.
Kravet hindrar därmed inte leverantörerna från att konkurrera med sina priser. Det är inte heller konstruerat så att det leder till att onormalt låga anbud automatiskt förkastas.
Kravet skiljer sig alltså enligt HFD på ett avgörande sätt från det som prövades i golvprismålet och kan inte anses komma i konflikt med likabehandlingsprincipen eller bestämmelserna om onormalt låga anbud. Det saknades därmed enligt HFD skäl för att ingripa mot upphandlingen.
Källa: Upphandlingsmyndigheten
