Inspirationen till den här reflektionen kommer från samtal med flera personer i branschen de senaste veckorna. Samtalen har snurrat runt samma tema: det har blivit svårare att få folk tillbaka till kontoren.
Men inte på det sätt som många trodde.
När pandemin slog till var det många som förutspådde att de unga aldrig skulle vilja tillbaka. Att de som är uppväxta med skärmar och digitala möten skulle tycka att Teams var fullgott, och att framtidens arbetsplats skulle vara ett Slack-flöde och ett par hörlurar.
Men det blev inte riktigt så.
Tvärtom är det ofta de yngre som vill tillbaka. De som bor i en etta med kokvrå, där skrivbordet är samma bord som man äter vid och där sängen står en meter bort. De har tröttnat på att stirra in i samma vägg och längtar efter liv, rörelse och människor. De vill till kontoren – men de ställer också krav. De vill att kontoren ska erbjuda något mer: sociala ytor, gemenskap, en plats där man får energi.
Det är inte de unga som är svårflörtade. Det är de erfarna.
Många seniora medarbetare har inrättat sina liv bekvämt hemma. Barnen är utflugna, huset står där med fiber och gott kaffe. Man slipper pendlingen, man hinner ta en promenad mellan mötena, och man vet ändå precis vad som ska göras. Och när det är dags att åka in till kontoret så gör man det – för ett planerat möte, en workshop eller en avtackning. Men det där spontana, oplanerade – det som brukade vara kontorets själ – har försvunnit.
Och där någonstans uppstår paradoxen.
För när kontoren nu fylls med unga, hungriga medarbetare med massor av teoretisk kunskap men begränsad erfarenhet, saknas just de personer som de skulle ha lärt sig av. Förebilderna, mentorerna, de som kunde säga: “så där gjorde vi en gång – och det blev inte bra”. De som såg på håll när någon gjorde samma misstag de själva gjort för tio år sedan och kunde rädda situationen med en kopp kaffe och ett samtal.
Vad händer på lång sikt när kontoret inte längre är en mötesplats för informella möten? När erfarenhetsutbytet inte sker spontant utan måste bokas in i kalendern?
Det är inte bara en fråga om närvaro – det är en fråga om kultur. En bransch byggs inte av manualer och processer utan av människor som delar erfarenheter, berättelser och lösningar i vardagen. Och när det flödet bryts, när samtalen tystnar vid kaffemaskinen, då riskerar vi att förlora något som inte går att återställa med en policy.
Det är kanske dags att vi på allvar börjar prata om vad kontoret ska vara framöver. Inte bara en plats med skrivbord och bokningsbara mötesrum, utan en plats där kunskap möter nyfikenhet. Där generationerna korsas. Där man får både energi och erfarenhet.
För om kontoren fortsätter att tömmas på förebilder, då står vi snart med en hel generation som är full av driv men utan någon att lära av. Och då blir frågan inte längre hur ofta vi ska vara på kontoret – utan varför.
Tre konkreta tips – för att få tillbaka förebilderna
- Inför förebildsdagar: Lägg två fasta dagar i veckan då seniora medarbetare är på plats. Koppla dagarna till korta mentorstider (15–30 min) där juniora kan ”droppa in” med frågor.
- Gör kontoret värt resan: Planera återkommande microforum (20-minuters kunskapsdelningar, demo-bord, walk‑and‑talk). Säkerställ sociala ytor där människor faktiskt möts – projektvägg, större lunchbord och tydliga mötesplatser.
- Mät och följ upp erfarenhetsutbyte: Följ upp i pulsmätningar, logga mentorträffar och sätt ett enkelt mål per team (till exempel två kors‑generationsmöten i veckan). Fira team som lyckas – synlighet driver beteende.
Thomas Hallberg,
delägare i Förvaltarforum
