I fastighetsbranschen finns en grundläggande insikt: det som inte är en del av den löpande förvaltningen blir aldrig bestående. Trots det hanteras trygghetsarbetet ofta i tidsbegränsade projekt. Det behöver vi ändra på anser Ulf Malm.
Tillfälliga satsningar på brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete med externa projektledare, väl tilltagna budgetar och höga ambitioner lanseras regelbundet, men alltför ofta utan långsiktigt ansvar eller påvisad effekt.
Trygghet börjar i den egna fastigheten, inom de egna fastighetsgränserna. I entréer, trapphus, källare, tvättstugor, gårdar och garage. I dörrar, lås, belysning, siktlinjer och i hur den dagliga förvaltningen bedrivs. Det är där fastighetsägaren har rådighet, och det är där ansvaret också vilar.
Metodik, systematik och evidensbaserat arbete kan inte skjutas åt sidan genom att hänvisas till ett tillfälligt projekt. Den fastighetsägare som hoppas att ett trygghetsprojekt ska kompensera för brister i den egna förvaltningen kommer förr eller senare att bli besviken.
Projekten avslutas och resurserna försvinner
Ser vi bakåt är facit tydligt. I Sverige har vi i decennier bedrivit olika former av förortsprojekt med trygghet som mål. De har haft skiftande namn, finansiärer och organisatoriska former, men slutresultatet har varit detsamma. När projektet avslutas försvinner resurserna, närvaron upphör och arbetet rinner ut i sanden.
För oss som arbetar med långsiktig bostadsförvaltning är detta särskilt problematiskt. Fastigheter är inte tillfälliga och ansvar kan inte pausas vid ett projektslut.
Trots denna erfarenhet ser vi hur samma projektlogik regelbundet återkommer, numera inte sällan i en semiprivat form tillsammans med näringslivet, men fortfarande utan tydlig förankring i den ordinarie förvaltningen.
Projekt har en början och ett slut
Ett projekt är per definition något tillfälligt. Det har en början och ett slut. Och det är just det som gör det olämpligt för frågor som trygghet, brottsförebyggande arbete och förvaltning av bostadsmiljöer. Min erfarenhet är att detta är allmänt känt i branschen. Ändå fortsätter vi. En förändring märks emellertid i språket. Man startar inte längre ett “projekt”. Inte för att innehållet nödvändigtvis har förändrats – utan för att ordet projekt har förlorat sitt förtroende, vilket är talande.
När själva begreppet blivit en varningssignal, då är det inte kommunikationen som är problemet. Då är det erfarenheten bakom.
Så frågan är inte vad vi ska kalla nästa satsning. Frågan är om vi är beredda att lämna förortsprojekten helt och hållet. För så länge vi fortsätter att arbeta i projektform, även om vi döper om det, kommer utfallet att bli detsamma.
Brottsförebyggande arbete är ingen sidofråga
För fastighetsägare är detta en påminnelse om att brottsförebyggande arbete inte är en social sidofråga. Det är en del av fastighetsförvaltningens kärnuppdrag och en central fråga för riskhantering. Bristande trygghet leder till ökade kostnader, dålig arbetsmiljö, förvaltningsproblem och i förlängningen skador på fastighetens och bolagets värde.
Det är därför dags att vi i branschen slutar hoppas på förortsprojekt som lösning. Trygghet måste byggas, följas upp och förvaltas på samma sätt som brandskydd, tekniska system och arbetsmiljö. Kontinuerligt, strukturerat och långsiktigt.
Och är vi ute efter långsiktiga samverkansformer så rekommenderas BID/områdessamverkan. Föreningen Fastighetsägare i Gamlestaden firar 25 år i år.
Ulf Malm
VD, Svensk Trygghetscertifiering och jurist
