Som fastighetsägare kan man välja att vara pådrivande, möjliggörare eller bromskloss när det gäller den elektriska mobiliteten. Carl Ståhle uppmanar oss att kränga av offerkoftan och göra laddinfrastrukturen till en lönsam affär.
Även om varje litet steg, varje liten resa, i sig framstår som obetydlig i vardagen så är det viktigt att se dem i sitt sammanhang. Det har vi lärt oss när det gäller små förändringar i klimatet som i det långa loppet leder till stora omvälvande förändringar för oss alla.
Men det gäller också saker som driver samhällsutvecklingen och framför allt den fysiskt byggda miljön. Just nu sker det många små förändringar på flera olika håll som var och en känns obetydlig, irrelevant eller till och med onödig. Men i ett större sammanhang driver de tillsammans en utveckling som är ofrånkomlig men också önskad. Jag talar naturligtvis om övergången till delad elektrisk mobilitet. Ett hållbart men också mer demokratiskt och billigt sätt att röra sig i samhället.
Vilken roll ska fastighetsägare inta?
Frågan är inte om detta händer utan snarare vilken roll som fastighetsägare ska ha i denna utveckling. Alla resor både börjar och slutar trots allt vid en fastighet. Ska vi vara pådrivande, möjliggörare eller bromskloss? Svaret är naturligtvis ”Ja” till de två första alternativen.
Fastighetsägare behöver ta en aktiv roll i utvecklingen för delad elektrisk mobilitet och inte bara vara ett offer för omständigheterna. Vi behöver ta tillvara på möjligheterna som förändringen ger. För den sker runt omkring oss, varje dag, vare sig vi vill det eller inte.
Parkering – en ohållbar affär
Det som är så intressant – och gör mig så stolt över att jobba i allmännyttan – är att se hur bostadsbolagen är mitt i, driver och tar tillvara på den förändringsresa som i hög takt leder det svenska samhället mot hållbara resor, bostäder och stadsmiljöer.
Vi kan börja i det lilla med arbetet i Allmännyttans mobilitetsprojekt där vi lärde oss att parkeringen var en ohållbar affär på grund av den subventionering som skedde. Det tokiga var att ju mer vi byggde desto mer byggde vi in oss i en ohållbar affär.
Lönsamheten blev inte bättre i takt med teknikutvecklingen och krav om nya investeringar i laddinfrastruktur. Till slut landade vi ner i en ny mobilitetsstrategi som bygger på det allmännyttan alltid har gjort. Nämligen att dela på nödvändig infrastruktur, dela på investeringarna och dela på resurserna för att alla ska få det bättre.
Rätten att ladda
Nu har även politiken förstått nyttan av att dela på resurserna även om verktygen ibland kan upplevas ha helt motsatt effekt. Men faktum är att i ett större sammanhang så finns det logik i att den nya lagstiftningen ”right to charge” kommer, nu när vi också får moms på parkering. Det innebär att vi måste se över våra parkeringsavtal.
Samtidigt får vi nya cybersäkerhetskrav för samhällskritisk infrastruktur för elproduktion och laddinfrastruktur. Rätten att ladda, NIS2, EBPD eller moms på parkering kommer var och en inte revolutionera lönsamheten. Men teknikutvecklingen, tillsammans med de nya kraven och lagarna, tvingar fastighetsägare att se över sin affär, i ett större sammanhang.
När nu energigemenskaper, ö-drift*, batterier och flextjänster är det hetaste för fastigheters energieffektivitet är tillståndsparkering, laddkluster och mobilitetshubbar plötsligt möjliggörare.
Positiv effekt trots världsläget
Den enda positiva effekten av omvärldsläget just nu är kanske kravet på självförsörjning, robusthet och resiliens som helt går i linje med den resursknapphet, låga utsläpp och nya intäkter som delad elektrisk mobilitet innebär för fastighetsägaren.
Så frågan fler fastighetsägare bör ställa sig är: Väljer vi den rakaste vägen till ”delad elektrisk mobilitet”?
Är vi pådrivande, möjliggörare eller bromskloss?
Carl Ståhle,
digitalisering- och mobilitetsexpert, Sveriges Allmännytta
* Ö-drift innebär att ett område drivs som en ”ö” med egen elproduktion, utan koppling till det övriga elnätet.
