Teknik som tidigare ansågs som extrem har idag blivit vardagsmat inom förvaltningen. David Jost ser med förtjusning på vad olika verktyg kan åstadkomma men värnar också om människorna bakom, som bryr sig om helheten.
Det finns stunder då man som förvaltare måste nypa sig i armen. Inte för att man drömt om att hyresgästerna äntligen börjat läsa sina informationslappar, utan för att tekniken vi använder numera faktiskt känns som något vi för bara några år sedan hade avfärdat som ”extremt, men knappast realistiskt”.
3 exempel på det ”extrema”
Ta drönarna, till exempel. Minns ni när de mest förknippades med hobbyflygare och spektakulära YouTube-klipp? Idag är de lika självklara i förvaltningen som en fuktmätare. De surrar runt våra tak både inomhus och utomhus, filmar varenda skarv och hängränna, och gör det dessutom utan att någon behöver balansera på en stege i motvind. Det är nästan så att man börjar undra om drönarna snart kommer kräva fikapaus och skyddsskor.
Och helikopterlyften. Första gången jag såg en helikopter lyfta upp ett ventilationsaggregat till ett tak kändes det som att titta på en actionfilm där budgeten spårat ur. Men nej – det var bara en vanlig tisdag i förvaltningens tjänst. Det blir billigare än att anlita en kran visade det sig. ”Och roligare”, tänkte jag, medan jag försökte se oberörd ut trots att jag log som ett barn på julafton.
Sedan har vi klättrarna och reptekniker. De där människorna som glatt firar sig ner längs fasader som om de vore på väg att rädda någon i en Hollywoodproduktion. Fast i stället för att rädda världen lagar de puts, byter fogar och inspekterar skador. Ställningsbyggarna tittar på dem med en blandning av fascination och lätt existentiell kris. För vem hade trott att reptekniker skulle bli en lika självklar del av den tekniska förvaltningen som OVK-protokoll och felanmälningar om blinkande lysrör?
… och några till
Och det slutar inte där. Vi har sensorer som skickar larm innan något ens hunnit gå sönder. Vi har digitala tvillingar som låter oss vandra runt i byggnader utan att lämna kontoret. Vi har AI-system som föreslår underhållsåtgärder innan vi ens hunnit tänka tanken själva. Det är nästan så att man börjar fundera på om kaffemaskinen snart kommer föreslå optimering av bryggcykeln för att spara energi.
Tekniken är bara ett verktyg
Men mitt i allt detta futuristiska finns en sak som inte förändrats: fastigheter behöver fortfarande människor som bryr sig, som förstår helheten och som kan fatta kloka beslut. Tekniken är fantastisk, men den är fortfarande bara ett verktyg. Ett väldigt coolt verktyg, visserligen – men ändå ett verktyg.
Så när vi står där och tittar på en drönare som elegant sveper över taknocken, eller en klättrare som hänger i en fasad som om det vore den mest naturliga arbetsplatsen i världen, kan vi faktiskt unna oss att le lite. För framtiden kom inte med buller och bång. Den kom med propellrar, rep och en helikopter som hovrar över kvarteret.
Och det bästa av allt? Det är vi i förvaltningen som får vara med och använda den.
David Jost
Globetrotter med examen från KTH och arbetar till vardags som gruppchef teknisk förvaltning hos Statens fastighetsverk
