Urban Commons – urbana allmänningar – är områden i staden som förvaltas gemensamt av boende och lokala aktörer. Invånarna får påverka och uttrycka sin personlighet genom odlingar eller väggmålningar. Det vill Susanna Elfors se mer av.
När jag doktorerade i bebyggelseanalys (ett ämne som handlar om relationen mellan människa, samhälle och byggd miljö) fastnade jag för en studie av arkitekturforskaren Johan Rådberg som fortfarande ekar i mitt sinne då och då. I den studien hade han tittat på hur människor valde att bo om de hade råd.
Resultatet var nästan undantagslöst att folk väljer att bo i villor i första hand och i radhus i andra hand om de har pengar. Lägenheter kan locka i vissa fall – till exempel fashionabla lägenheter i mycket goda lägen – men i princip vill de flesta bo i eget hus.
Det finns säkert många invändningar mot den studien men jag tycker ändå att den pekar på något intressant. För Rådbergs del var det ett argument för att bygga trädgårdsstaden, tätt men ändå grönt, och med möjlighet att ha sin egen lilla plats. Det sistnämnda tycker jag är intressant. De flesta människor verkar vilja ha en plats där de kan påverka utemiljön och sätta sin egen prägel på den.
Princip som försvunnit
Tyvärr har detta sätt att tänka i Sverige i princip försvunnit i stadsplaneringen. Från efterkrigstidens kolosshus omgivna av oändliga gräsöknar har stadsplanerarna fortsatt att tänka på samma sätt. Det är arkitekterna som ritar husen och landskapsarkitekterna designar utemiljöerna. Sen tolkar byggaktörerna det, men därefter tar det slut. Staden är färdig och nåde den invånare som vill göra något, det får inte ske.
Om du bor i flerbostadshus alltså. I en villa eller ett radhus får du gärna uttrycka din personlighet för omvärlden på din egen tomt. Men i flerbostadshuset kan du på din höjd pimpa din balkong. Vi som bor där har helt enkelt blivit omyndigförklarade av stadsplanerare och arkitekter.
Stör ”ordningen”
Jag besökte ett bostadsområde i Örebro för ett tag sedan och pratade med folk som bodde där. Området var fint planlagt med växter som skulle funka för biologisk mångfald, skyfall med mera. Gångarna var slingrande och allt var som det skulle. Men de boende var missnöjda. De ville odla själva men fick inte det. En kvartersodling skulle störa “ordningen” som fanns där.
Samtidigt pratas det inom forskningen allt mer om Urban Commons – urbana allmänningar, vilket är områden i staden som förvaltas gemensamt av boende och lokala aktörer. Platser som invånarna får påverka och uttrycka sin personlighet på. I städer som Berlin ser vi sådant ganska ofta, små stadsodlingar, väggmålningar med mera. Visst ser det lite “stökigt” ut men samtidigt är det levande och skapar den sköna stämning som staden präglas av. Arkitekturen och utemiljön blir inte något statiskt utan en levande process, något som ständigt förändras.
Urban gemenskap
Jag har under våren arbetat med en stadsodling i Stora Sköndal och har just upplevt kraften i en urban allmänning och jag skulle nu hellre använda ordet urban gemenskap. För det är just det som händer. Människor börjar bry sig om en plats, de får uttrycka sin personlighet och känna att de “äger” platsen. Inte som markägare men som aktiva deltagare i det urbana eller suburbana livet.
Trädgårdsstaden kan vara ett sätt att skapa personliga städer men ett annat sätt kan vara att skapa urbana gemenskaper, inte minst i de områden där vi redan har stora bostadskolosser. Hur många gräsmatteöknar skulle inte vinna på att få dit några urbana gemenskaper!
Tänk bara på midsommarfirandet, en mycket tillfällig urban/suburban eller rural gemenskap.
Glad midsommar!
Susanna Elfors,
driver företaget Kvartersutveckling Sverige AB. Kvartersutveckling har startat upp odlingar hos flera fastighetsägare såsom Olov Lindgren, Victoriahem, Tornet och AFA fastigheter.
