Foto: Helena Ryhle
Antropolog Viktoria Walldin beskriver sina barndomskvarter i Sollentuna som positiva. Sedan skedde en förändring och området fick utmaningar. I sin krönika delar hon sina erfarenheter och ger 5 starka råd till minskad bostadssegregation.
Platsidentitet är alltid aktuellt – något som specialister på social hållbarhet ständigt utforskar, men dess relation till ojämlika livsvillkor är ett dystert tema då fusionen så tydligt belyser bostadssegregationen konsekvenser. Det är kritiskt angeläget att motverka bostadssegregation och att hantera nuläget, både för individ och samhälle. Det handlar inte om vi och dom utan oss.
Hus med service
Jag växte upp på Malmvägens servicehus i Sollentuna norr om Stockholm. Det storskaliga byggnadskomplexet hade 1 247 lägenheter i höghus och lägre loftgångshus. I botten- och källarvåningarnas långa inomhusgångar, som förenade alla hus, fanns all tänkbar service. Ica, frisörer och restauranger med billig mat som särskilt skulle serva ensamstående mammor som jobbade heltid och inte hann laga middag; Ett bibliotek, skolor och fritids och en stor festlokal. Flera småaffärer med allt från kläder till elektronik och en stor träffpunktslokal för pensionärer. En fullt utrustad idrottshall som vi fick boka för privat bruk och en bemannad reception.
Utflytt och otryggt
När Sollentuna Centrum stod klar flyttade några av butikerna dit. Senare flyttade även viktig service som biblioteket och receptionen ut. Gångarna förändrades både fysiskt och socialt, det blev otryggt vilket förstärktes av att omsättningen på hyresgästerna ökade. De som hade råd flyttade, kvar fanns vi med sårbara ekonomier och nyanlända invandrare som snabbt var i behov av billigt boende. Även den senare gruppen flyttade ut så snart de hade möjlighet. Ettorna blev till övergångsboenden för de med sociala problem. Visionen om servicehusets möjligheter raserades. Men för mig är det svårt att inte hålla kvar vid alla goda minnen som gemenskap, en inkluderande mångfald av människor, mat och språk och alla lek- och hängmöjligheter under alla årstider.
”De som bestämmer…”
På tidigt 90-talet uttalade sig diverse politiker om att Malmvägen har ”ghettoliknade drag”. Entrédörrarna var olåsta och gången blev en oövervakad ungdomsgård och häng för vem som helst. I de långa gångarna, trånga mörka trapphusen och källarutrymmena fanns många gömställen vilket kom att utnyttjas på ett ödesdigert sätt. Ett rykte cirkulerade om att ”de som bestämmer” struntar i det som händer. Känslan av värdelöshet i det fysiska, spillde över på det sociala – liksom det personliga.
Jämlikt gynnar alla
Om vi tittar på forskningen kring platsidentitet och ojämlika livsvillkor så vet vi att segregation är ett hot för både individer och samhället i stort. På individnivå ser vi livsavgörande negativa faktorer som låg skolkvalitet och misslyckad skolgång, arbetslöshet, bristande framtidstro och ökad sårbarhet. Detta kan leda till: destruktivitet, psykisk- och fysisk ohälsa, ökat våldskapital, gängrekryterbarhet med mera.
Konsekvenserna för samhället är förödande. Det finns forskning som visar på att samhällen med hög ojämlikhet kan leda till sämre hälsa för alla invånare i ett samhälle. Epidemiologerna Pickett och Wilkinsons fackbok Jämlikhetsanden påvisade att i jämlika länder mår hela befolkningen, både rika och fattiga, bättre än i ojämlika. Detta baserat på statistik från 23 länder, inklusive Sverige.
Kavla upp ärmarna
I dagsläget ökar andelen långtidsarbetslösa och 64% av dessa är utrikesfödda. Gapet mellan oss växer. Det finns mycket att säga om kriminaliteten men det som är hjärteskärade är att den markant går ned i åldrarna. Polisen vittnar om att ca 1 200 nätverkskriminella är under 18 år, 170 av dessa är under 15 år. Huvudfaktorerna sägs vara att ungdomarna lever i områden med begränsade ekonomiska och sociala resurser.
Att motverka bostadssegregationen är en gemensam angelägenhet. Kan vi inte kavla upp ärmarna och ta tag i detta nu?
Malmvägen på återväxt
Sedan början på 2000-talet har Malmvägen genomgått en enorm förändring. Förutom en rejäl upprustning som även inkluderar en grönskande stadspark är gångarna stängda och entréerna endast tillgängliga för boende. Några av husen är bostadsrätter, flera butiker, inklusive ett apotek, och restauranger har tillkommit med entréer ut mot gatan.
Jag tror inte på en enkel solskenshistoria men idag är det nog få eller inga som skulle förknippa Malmvägen med ett ghetto. Det känns bra. Jag är präglad av barndomens goda minnen, jag vill ha kvar dom. När jag sover och drömmer om att jag går hem så går jag i gången, upp till loftisarna på Malmvägen 2. Detta är fortfarande hemma för mig.
Här kommer några försiktiga medskick
- Gör uppföljningar och låt både goda och dåliga exempel bli rådgivare.
- Kopiera inte lärdomarna. Det kan finnas liknande utmaningar men platser är unika med platsspecifika utmaningar. Gör en bra analys av faktiska utmaningar att åtgärda och möjligheter att bygga vidare på.
- För trovärdighet och långsiktighet så måste boende involveras på olika sätt. Skapa engagemang och stärk det sociala kapitalet. Vad ni än gör så använd inte termer som ”lyft” och liknande. Det landar inte väl bland de boende.
- Engagera fler. Ha inte bara möten utan genomför förändringar.
- Tänk på att motverka gentrifiering. Befintliga boende ska inte tvingas att flytta på bekostnad av förnyelse.
Viktoria Walldin
Partner, antropolog på White Arkitekter
