Vi lägger miljarder på att spara energi. Samtidigt spolar vi bort värme som vi redan har betalat för. Vi investerar i nya lösningar, men låter gamla resurser gå rakt ner i avloppet. Hur klokt är det egentligen?
Vi är ganska duktiga på det vi redan kan. Vi byter fönster, isolerar hus, återvinner ventilationsvärme och styr energin efter behov. Bra och beprövade åtgärder. AI-styrning och behovsanpassad energi kan effektivisera ytterligare. Men en annan möjlighet är så uppenbar att vi nästan inte ser den.
Vi värmer upp enorma mängder vatten i våra hus. Vi duschar, badar, diskar och tvättar. Sedan spolar vi ut vattnet rakt ner i avloppet. Först använder vi dyr energi för att värma vattnet. Sedan låter vi värmen försvinna.
Här har syster Slösa fått härja ganska ostört.
Tekniken för att återvinna värmen finns redan. I hus med hög vattenförbrukning kan besparingarna bli mycket stora. I rätt fastigheter finns möjlighet att närma sig en halvering av kostnaden för köpt värme, trots att husen redan är energieffektiva.
Ändå tvekar vi. Är det lönsamt? Blir driften för komplicerad? Vad händer om något går sönder? Tekniker fastnar i detaljer och ledarna förstår inte möjligheten. Då blir det heller inga beslut.
Jag tänker tvärtom. När något är så uppenbart och intuitivt enkelt måste vi våga testa. Fungerar det inte lägger vi ner. Fungerar det och ger klirr i kassan ska vi skala upp. Svårare än så behöver innovation inte vara.
Tekniken är heller inte så komplicerad som många tror. Avloppsvattnet samlas i en pumpgrop utanför fastigheten och pumpas vidare till återvinningstankar. Där tar en sluten vätskekrets upp värmen innan vattnet rinner vidare till kommunens avloppsnät. En värmepump höjer temperaturen och för över värmen till husets radiatorer och varmvatten.
Principen liknar bergvärme. Skillnaden är att bergvärmen ofta håller omkring 7–8 grader medan avloppsvattnet kan hålla 25–30 grader. Ju högre temperatur vi börjar med, desto mindre el behöver värmepumpen. I vårt fall räknar vi med att få ut omkring fem kilowattimmar värme för varje kilowattimme el vi tillför.
Avloppsvattnet kommer aldrig i kontakt med husets rena vatten. Vid en driftstörning kan det ledas förbi anläggningen och fortsätta ut i det vanliga nätet.
Investeringen beräknas till omkring sju miljoner kronor och återbetalningstiden till cirka 15 år. Kalkylen bygger på försiktigt beräknade besparingar. Anläggningen kräver naturligtvis underhåll och tillsyn, precis som all annan teknik.
Det obegripliga är att vi inte är fler som prövar sådana lösningar.
Vi testar nu tekniken i Bergsjön i Göteborg, i ett stort hus med hög vattenförbrukning. Huset ligger redan på strax under 60 kWh per kvadratmeter och år i uppmätt värmeanvändning. De första erfarenheterna pekar mot lägre värmekostnader, precis som förväntat.
Och här kommer det riktigt intressanta. Om en anläggning kan spara en halv miljon kronor om året innebär tjugo anläggningar en besparing på tio miljoner kronor varje år.
Tänk sedan om 250 fastighetsbolag gör samma sak. Om vart och ett installerar tjugo anläggningar med motsvarande besparing handlar det om 2,5 miljarder kronor om året. Alla hus har inte rätt förutsättningar. Men det visar storleken på möjligheten.
Det är pengar som skulle kunna användas till underhåll, bättre boendemiljöer och investeringar i våra hus. Samtidigt minskar behovet av köpt energi.
Och då har vi inte ens räknat på klimatvinsterna, som kan få ett större ekonomiskt värde framöver. Vi tar vara på värme som redan finns i huset i stället för att låta den försvinna ner i avloppet. Hur mycket koldioxid vi faktiskt sparar behöver vi mäta. Men med rätt förutsättningar kan klimatvinsterna bli betydande. Tänk då om tusentals fastigheter gör samma sak.
Det finns också en annan dimension. Våra hyresgäster ska kunna känna stolthet över att bo i hus där vi tar vara på resurserna och minskar klimatbelastningen. Här behöver vi bli bättre på att berätta vad vi gör och visa resultaten. Omtanken om miljön ska inte bara vara vackra ord utan något som sker i vardagen.
Min övertygelse är att fler sådana innovationer snabbt behöver komma ut i verkligheten. Gärna i samarbete med forskningen, så att vi kan mäta, utvärdera och finjustera tekniken.
Och avloppsvattnet är inte den enda resursen vi borde tänka annorlunda kring. Ta vårt avfall. Hyresgästerna bär hem kartonger, förpackningar och andra varor som till slut blir avfall. Vi betalar för att någon ska hämta det. Sedan betalar vi ännu en gång när delar av avfallet har blivit fjärrvärme som levereras tillbaka till våra hus.
Vi betalar alltså för att lämna ifrån oss en resurs och sedan för att köpa tillbaka energin.
Här borde vi tänka om. Fastighetsägare borde få större möjligheter att utveckla lokala kretslopp. Varför ska inte fastigheten och hyresgästerna få del av värdet på den råvara som faktiskt uppstår där?
Driftfrågor får inte bara bli något vi lämnar till teknikavdelningen. Hushållningen med våra resurser är en strategisk fråga för hela verksamheten. Hur tar vi vara på den energi, det vatten och det material som redan finns i våra hus? Hur minskar vi kostnaderna och klimatbelastningen samtidigt som vi utvecklar våra fastigheter?
Det handlar inte bara om ny teknik. Det handlar om ett nytt sätt att tänka, leda och utveckla våra verksamheter.
Tillbaka till systrarna Spara och Slösa.
Så fort vi kliver utanför den etablerade mallen blir vi oroliga. Ibland nästan livrädda.
Varför?
Är vi rädda för att göra fel? För att tappa ansiktet? För att någon ska ifrågasätta oss eller för att media ska idiotförklara ett försök som inte lyckades?
Det är en märklig inställning. Vi accepterar att fortsätta slösa med resurser, men tvekar inför att pröva något som skulle kunna minska slöseriet.
Jag menar att vi behöver göra precis tvärtom. Börja i liten skala, pröva och samarbeta med forskningen. En del försök kommer att hamna i papperskorgen. Det gör ingenting. Andra kommer att bli innovationer som förändrar hur vi använder våra resurser under lång tid framåt.
Vi måste sluta betrakta misslyckade försök som misslyckanden. Det verkliga misslyckandet är att låta bli att försöka när möjligheterna ligger rakt framför oss.
Syster Spara har framtiden för sig. Men då måste vi också våga ge henne chansen.
För det största slöseriet är kanske inte den energi vi spolar bort. Det är alla goda idéer vi aldrig vågar pröva.
