Två alternativ ligger på bordet inför ett större projekt. Båda löser samma behov och båda uppfyller våra tekniska krav. Det ena är billigare. Det andra har betydligt lägre klimatpåverkan. Vilket väljer vi?
I många fastighetsbolag tror jag att svaret fortfarande är ganska enkelt. När investeringskalkylen väl hamnar på bordet väger kronorna tungt. Klimatpåverkan finns kanske med i beslutsunderlaget, men ofta i en annan kolumn, uttryckt i kilo eller ton koldioxidekvivalenter. Problemet är att kronor och kilo koldioxid är svåra att jämföra.
Vi säger att klimatfrågan är strategiskt viktig. Vi sätter mål om minskade utsläpp, arbetar med klimatbudgetar, återbruk och materialval. Men när de stora investeringsbesluten fattas är det fortfarande framför allt kronor, avkastning och återbetalningstid som styr. Det är egentligen inte särskilt konstigt. Ekonomin har ett språk som organisationen är van vid att fatta beslut utifrån.
Därför tror jag att fastighetsbranschen behöver börja prata mer om internprissättning av koldioxid.
Principen är enkel. Vi sätter ett internt pris på varje ton CO₂e som ett projekt orsakar. Klimatpåverkan får därmed ett ekonomiskt värde som kan tas med i investeringskalkylen. Anta att två alternativ skiljer 1 000 ton CO₂e i klimatpåverkan. Med ett internt klimatpris på 2 000 kronor per ton innebär det en skillnad på två miljoner kronor i kalkylen.
Plötsligt blir klimatpåverkan inte bara en fotnot i beslutsunderlaget. Den syns där besluten faktiskt fattas.
Men vad ska ett ton koldioxid kosta?
Det är förstås den svåra frågan. Sätter vi priset för lågt blir det mest symboliskt. Sätter vi det väldigt högt riskerar kalkylen i stället att uppfattas som konstruerad för att ge ett visst resultat. Jag tror därför inte att det viktigaste är att från början hitta det perfekta priset. Viktigare är att börja använda ett pris, vara transparent med hur det har valts och gärna arbeta med flera nivåer i kalkylen. Då blir klimatpriset inte en absolut sanning, utan ett sätt att synliggöra något som hittills ofta varit ekonomiskt osynligt.
Det förändrar också vilka frågor vi ställer
Den kanske största vinsten är egentligen inte själva kalkylen. När klimatpåverkan får ett pris börjar vi automatiskt ställa andra frågor. Kan vi behålla delar av den befintliga installationen i stället för att byta allt? Kan vi renovera i stället för att riva? Kan vi välja ett material med längre livslängd? Kan vi återbruka? Är den billigaste lösningen verkligen billigast när vi räknar på hela livscykeln? Och kanske framför allt: Hur mycket är vi egentligen beredda att betala för att nå våra egna klimatmål?
För idag gör vi redan den värderingen fast ofta utan att säga det. Om ett alternativ med lägre klimatpåverkan kostar två miljoner kronor mer och vi väljer bort det av ekonomiska skäl har vi indirekt satt ett pris på utsläppen. Vi har bara inte skrivit ut det i kalkylen.
Från klimatmål till investeringsbeslut
Fastighetsbranschen står inför mycket stora investeringar de kommande decennierna. Vi ska renovera, energieffektivisera, klimatanpassa och utveckla våra fastigheter samtidigt som ekonomin är pressad. Vi kommer inte kunna välja den lösning som har lägst klimatpåverkan i varje situation. Men då behöver vi åtminstone veta vad vi väljer bort – och varför.
Ett internt pris på koldioxid löser naturligtvis inte klimatfrågan. Men det kan hjälpa oss att översätta våra klimatmål till det språk som redan används i investeringsrummen – Kronor. För kanske är nästa steg i fastighetsbranschens klimatarbete inte ytterligare ett mål eller ännu en handlingsplan.
Klimatmål visar vart vi vill, men det är kalkylerna som avgör vart vi faktiskt går!
Oscar Scheiene
Klimat- och Inköpschef
Bostadsbolaget
