Det krävs starka medarbetare som vågar förespråka återbruk och varsam renovering. Men det krävs också en orädd ledning som ger dessa personer det mandat de behöver. Sofia Meurk beskriver fyra scenarion där goda intentioner har fallit på mållinjen.
På senare år har det verkat som om branschen äntligen vaknat när det kommer till varsam renovering. Fastighetsägarna efterfrågar hjälp med att identifiera vilka värden deras fastigheter har.
De tekniska inventeringarna är ofta redan gjorda inför planerad renovering. Men att undersöka om det är värt att spara inredningar i stället för att byta till nytt kräver att en projektchef eller motsvarande drar i bromsen och begär denna kompletterande inventering.
Det kostar dock på för den som vill och vågar agera.
Fyra scenarion
- Fastighetsbolag A vet att deras fastigheter är välvårdade och kräver extra kunskap om de arkitektoniska värdena för att stamrenoveringen ska bli bra. De beställer en analys av befintlig inredningen där historik och nuläge redovisas tillsammans med ett rikt bildmaterial. Beställaren är mån om att den här kunskapen bifogas det tekniska underlaget. Tillsammans utgör underlagen en totalinventering av beståndet. Där tar det stopp. Senare kommer det fram att den tekniska förvaltaren inte anser att det finns anledning att vårda det befintliga. Han är också mannen bakom bytet till plastfönster i badrummen.
- Fastighetsbolag B har ett stort bestånd av 1960-talsfastigheter. Ett av stamrenoveringsprojekten har gått långt i beslutsprocessen då en ansvarig drar i nödbromsen. En omredningsanalys beställs. Ett väldigt lyckat samarbete mellan alla involverade kompetenser startar och gemensamt tas nya handlingar fram. Ovanligt men modigt och starkt. Sen händer ingenting på grund av intern beslutsvånda och otydlig styrning.
- Fastighetsbolag C har också kommit långt i ett stamrenoveringsprojekt. Det finns långt gångna ombyggnadsritningar men en stark projektchef bromsar. En omredningsanalys tas fram. Problem uppstår nu kring hur en stamrenovering ska kunna genomföras utan att byta ut den 55 år gamla originalinredningen i köken. Det hänvisas till Hyresgästföreningen som säger att ett renoverat kök inte är en standardhöjning – det är däremot byte till nytt kök. Ett argument som faktiskt flertalet fastighetsägare använder sig av.
- Fastighetsbolag D har ett välvårdat bestånd byggt med hög kvalitet. De vill ha stödkompetens när det kommer till hållbarhetsaspekterna av den planerade stamrenoveringen. Ett stimulerande uppdrag där entusiasmen är hög kring det nya tänket med återbruk. En omredningsanalys görs. Bolagets anlitade arkitektfirma har en stark ställning i projektet. De bestämmer utifrån nyproduktionstänk och inte utifrån fastighetens förutsättningar och möjligheter. Återbruket stannar av. Fastighetsbolagets tekniska chef har inte någon som helst förståelse för renovering av befintligt, vilket är den slutgiltiga dödsstöten.
Fyra olika exempel och fyra delvis olika låsningar. Är det ok att branschen beter sig så här?
Lösningarna finns
Det finns alternativ för de bolag som är villiga att tänka om:
- Välj aktivt att prioritera renovering av originalinredning som tål att renoveras.
- Utbilda de medarbetare som ännu inte förstått att byte till nytt och sämre är en stor klimatbov.
- Beställ inte kostsamma A-skisser innan det är inventerat vilka befintliga värden och möjligheter fastigheterna har.
- Inse att standardhöjning med bibehållen originalinredning ger högre kvalitet och en långsiktigare förvaltning än de många täta besök som krävs för att justera allt som snabbt går sönder i ny inredning.
Sammanfattningsvis är det bra med starka medarbetare som vågar förespråka att det som går att renovera ska renoveras. En orädd ledning ger dessa personer det mandat de behöver. I dag har vi förhoppningsvis nått fram till att hållbarhet, klimathänsyn och bibehållna kulturhistoriska värden är framtiden.
Sofia Meurk
Specialist på varsam renovering, Omreda AB
