Hellre sociala än smarta stadsdelar

Nuförtiden är det väldigt inne med “smarta stadsdelar”. Med proptech ska fastighetsägaren och kommunen omvandla fastigheter och stadsdelar så att de blir “smooth”.

Visionen är att digitaliseringen ska effektivisera stadsdelens eller fastighetens flöden och de människor som bor där ska “nudgas” i en önskad riktning. Problemet med denna vision är att den ofta tenderar att betrakta människorna enbart som statister eller slutanvändare av en produkt.

Är det verkligen målet? I artikeln “Owning the city: New media and citizen engagement in urban design” av de Lange, Michiel och de Waal, Martijn (2013) visar författarna på en alternativ vision för digitaliseringen, visionen om den sociala staden.

Enligt visionen om den sociala staden finns det alltid en konflikt och friktion mellan olika intressen och det finns också flera akuta utmaningar kring till exempel urbaniseringen som måste hanteras. Dessa svåra så kallade “wicked problems” kan inte lösas enkelt med smarta system.

Allt kan inte lösas med smarta system
Ett exempel på sådana är miljö- och klimatproblemen. Det går att till exempel energieffektivisera med smarta system, vilket i viss utsträckning minskar klimatutsläppen, men det räcker inte.

För att minska klimatutsläppen så mycket som det krävs behöver vi också konsumera mindre. Inte heller segregationen i vårt samhälle, som också är ett wicked problem, kan enbart lösas med hjälp av smarta system.

Involvera människorna
För att kunna hantera dessa “wicked problems” behöver vi alltså tänka annorlunda även när det gäller digitaliseringen. Vi måste fråga oss hur vi kan använda digitaliseringen för att involvera människor i högre utsträckning. Invånarna måste snarare ses som medskapare i samhällsbyggnadsprocessen än som konsumenter.

Lokalsamhällets utveckling
Hur kan då digitaliseringen bidra till att skapa goda grannskap och hållbara lokalsamhällen som i sin tur bidrar till medskapande samhällen? På många håll har digitaliseringen redan i dag bidragit till lokalsamhällets utveckling på olika sätt. Du som läser detta är kanske själv med i en lokal Facebookgrupp eller har en e-postlista i ditt område där ni diskuterar sådant som rör er.

Kanske är detta så självklart att du inte tänker på det, men för 10–20 år sedan fanns den här möjligheten inte alls. Den som ville köpa skridskor till barnen fick sätta upp en lapp och gårdsfesten fick arrangeras via långa stormöten.

Digitaliseringen har alltså på vissa håll fört människor samman och även bidragit till att det som var sovstäder har blivit “vakenstäder” på en del platser. Utöver lokala digitala grupper har digitaliseringen gjort det möjligt att jobba på distans i lokala kontorskollektiv och därmed kan vissa yrkeskategorier vistas på hemmaplan dagtid.

Digitalisering verktyg – inte målet
Det viktiga för den digitalisering som beskrivs här är att den ses som ett verktyg, inte som målet. Målet är en fördjupad demokrati och fler möten ansikte mot ansikte och ökad tillit.

Målet är också att vi kan dela på våra resurser och att vi kan hjälpas åt mer. För den sortens digitala verktyg är användarna inte statister, de är medskapare.

Susanna Elfors

Susanna är teknologie doktor i Bebyggelseanalys på KTH. Hon har arbetat med hållbar stadsdelsutveckling i många år i projekt i Bagarmossen, Hökarängen, Årsta och Gubbängen. Susanna har skrivit boken Hållbart såklart – Fastighetsägarens guide till levande och hållbara stadsdelar samt arbetat med digitalisering och grannskapsutveckling på KTH. Texten ovan är delvis tagen ur skriften Den digitala verktygslådan för det goda grannskapet som Susanna har skrivit. Susanna håller inspirationsföredrag för fastighetsägare baserade på boken och skriften ovan.